Om Symfoni nr. II (Symfoniska
danser)
År 2000 komponerade jag ett kortare orkesterstycke,
¨Genesis¨, för Sveriges
Radios Symfoniorkester. Stycket framfördes vid dess
chefsdirigent Manfred
Honecks första konsert i september samma år. Redan efter
uruppförandet,
bestämde jag mej för att skriva en fortsättning på
¨Genesis¨ kraftfulla
slut. Nog för att ¨Genesis¨ fungerade som en
konsertuvertyr, men ändå: Här
fanns en energi, en kraft som inte fått plana ut i min
kreativa fantasi,
utan så fort tillfälle gavs skulle en fortsättning komma
till stånd.
Tillfället inföll i och med att Kungliga Filharmonikerna
våren 2001
beställde de två återstående satserna i denna min andra
symfoni.
Vad var det för en energi och kraft som lockade mej till
detta? Det
eruptiva och rytmiska tonspråket i den första satsen, som
alltjämt heter
¨Genesis¨, drog nog mest i de kreativa trådarna. Det
rytmiska tonspråket i
de två yttersatserna har vidare gett denna symfoni dess
undertitel:
¨Symfoniska danser¨.
Men i ¨Genesis¨ fanns också något mer på ett episkt plan;
den första
satsen gestaltar verkets själva tillblivelse utifrån de
inledande ljusa
klockklangerna fram till dess avslutande del där ¨skapelsen
dansar¨.
Styckets musikaliska ¨värld¨gestaltades i ¨Genesis¨ som kom
att bli den
första satsen.
Den andra satsen som är drömlik, - ja, närmast hypnagogisk
till sin
karaktär -, gestaltar ett minne av något avlägset i tid.
Vad detta avlägsna
kan vara, hade jag personliga sinnebilder för till stöd för
komponerandet,
men jag är förvissad om att vi alla har avlägsna minnen som
medvetet eller
omedvetet påverkar oss som individer och att vi dessutom
har kollektiva,
undermedvetna minnen från en avlägsen tid - C.G. Jungs
teorier är
fascinerande som inspirationskälla! Titeln på denna sats,
¨A lost paradise¨,
syftar just på detta; vi möter symboler vars ursprungliga
betydelse gått
förlorad, men där vi på ett känslomässigt plan känner att
de talar till oss.
Anspelningen i satstiteln på John Miltons ¨Paradise Lost¨
är nog inte heller
helt slumpmässig, om man ser till den tredje och avslutande
satsen:
Det moderna urbana samhällets obönhörliga krav på
människans
effektivitet gestaltas som kontrast mot den andra satsen
drömlika karaktär,
i en kallhamrande rytmik mot slutet av den tredje satsen.
Ett samhälle som
säger sig värna om individens frihet, men som reducerat
henne från en andlig
varelse till konsument; spelpjäser i politiska
schackpartier; offer för
världsekonomiska strategier.
Titeln på denna sats var tänkt att bli ¨Urban Apocalypse¨
men, - strax
efter att den avslutats kom den 11:e september 2001. Titeln
blev istället
¨Apocalypse & apotheosis¨, för att undvika direkta
associationer till
terrordåden mot World Trade Center, utan istället till
människan som offer
för all slags terrorism, all slags exploatering.
¨Genesis¨, A Lost Paradise¨, ¨Apocalypse & apotheosis¨,
- först i
efterhand har det slagit mej att tematiken i de tre
satserna har
beröringspunkter med de senmedeltida triptykmåleriet, där
ju skapelsen ofta
återbildades på den vänstra pannån, paradiset på den
centrala, samt den
yttersta domen på den högra. Och, – trots att senmedeltiden
kan betecknas
som en skapandets guldålder, var den inte heller någon
lycklig tid i
människans historia.
Anders Nilsson