Symfoni I
(Beställt och uruppfört av Sveriges Radios symfoniorkester
d. 6/2 1998, dir. Joseph Swensen)
Denna kommentar publicerades i programbladet i samband med
uruppförandet d. 6/2 1998, Berwaldhallen:
Vad kan jag som denna min första symfonis
skapare kunna tillägga i ord vad som inte uttrycks i musik
i just symfonin? Möjligen ett försök till en bakgrund:
Om jag för, låt säga tolv år sedan visste att jag skulle
komma att komponera min första symfoni tio år senare, ville
jag nog inte tro det. Symfonin som form ansåg jag då som
närmast förlegad. Men mycket har hänt sedan dess.
Nu ser jag på denna första symfoni som en logisk konsekvens
av mitt komponerande. Under hela min tonsättargärning har
jag arbetat med
symfoniska uttrycksformer i verk som ¨Trois Pièces pour
grand orchestre¨, ¨Sinfonietta¨ och i Orgelkonserten
(¨Sinfonia concertante¨) och alltmer
närmat mej den specifikt symfoniska formen.
Vad som ständigt lockat mej att uttrycka mej i dessa former
ärmöjligheten att arbeta med musikaliskt material ur en
närmast arkitekto nisk
synvinkel; att balansera musikaliska idéer mot va randra
till utsträckta,vida omfattande och meningsfulla samman
hang. Dessa återfinns också i symfonin.
Men vad som särskiljer symfonin från de övriga
orkesterverken är att detta arbetsätt är satt i ett
cykliskt sammanhang. Allt hänger ihop genom de fyra
satsernas olika karaktärer; från den första satsens breda
och långt utsträckta linjer, genom den andra satsens
virvlande scherzo; i de elegiska sånglinjerna i träblåsarna
i den långsamma tredje satsen som efter en dramatisk
kulmination övergår direkt till den fjärde satsens
energiska allegro.
Det viktigaste är dock detta: Modet att vara enkel. Att tro
på den enkla melodins uttryckskraft. Det varit en lång och
ganska mödosam väg att tillägna mej detta mod, kanske
nödvändigt för tillblivelsen av symfonin.
Anders Nilsson 98 01 09