Den litterära giganten Linda Skugge slog an tonen i en av sina omistliga krönikör, där hon proklamerade att alla kulturfonder borde läggas ned. Senare framgick det att hon själv minsann erhållit stöd från Författarfonden, vilket tydligen inte vållat henne några som helst samvetsproblem... Hon tycker att de som inte läses av majoriteten skall heller inte stödjas.
Just i denna slarvigt uppkastade sista tes framgår det som jag tycker är riktigt skrämmande i alliansens systemskifte och jag ser detta mörka anlete annu dazumal titta fram i olika uttalanden och allt oftare; en fascistoid kultursyn som grundar sig på vad det som majoriteten föredrar är endast det som skall finnas tillgängligt.
Ofta målar man upp en bild (som i den pågående debatten) av kulturarbetare som ett ¨frälse¨som lever gott på de stöd som tilldelas dem utan några som helst krav på motprestation. Sanningen är en helt annan, oavsett om man är författare, konstnär eller tonsättare. Man tvingas leva på marginalen på ett stöd som sedan 15 år inte förändrats, utan ätits upp av inflationen. Tillsammans med ofta modesta beställningsarvodena (i vilket fall som helst i förhållande till den tid det tar att skriva en opera, en symfoni m.m) och med s.k. resultatutjämningsfonder (skattejämkningar där man bygger upp sin skatteskuld som får en att totalt tappa greppet efter fem år, då dessa ska återtas upp inkomst) lyckas man hanka sig fram, fjärran från alla krogbesök, vinfrukostar eller vad för schabloner dessa mediokra journalister försöker måla upp för sina läsare. Verkligheten heter hårt arbete, år efter år, där allt kan tillfälligt grusas av en dålig recension för att åter starta ett nytt verk, år efter år...