Arbetet med dessa sonetter har varit inspirerande eftersom de gärna omsätts i musik genom att de är så rika på stämningar och bilder. Måhända kan man säga att Torsten Pettersson är något av en solitär inom modern lyrik - han väjer inte för en stämningsskapande poesi, vilket i sin tur gör den tacksam att gestalta i musik.
Är nöjd med sångcykeln eftersom musiken står i ett jämbördigt och givande förhållande till dikterna. Vid uruppförandet kommer dikterna reciteras mellan sångerna av en skådespelare, för att förstärka den poetiska kvalitén i samspelet mellan musiken och dikterna. På programmet står också Mahlers första symfoni som med dess naturstämningar, i synnerhet i den första satsen, passar in i konceptet om Carl Linnæus liv.
Själv får jag väl också tillägga att jag också bejakar förmedlandet av dessa bilder och stämningar i min musik - vilket även gör mig till en ¨solitär¨ inom konstmusik, måhända. Har väl lämnat modernismen och vill inte tillhöra någon -ism i överhuvudtaget - det känns skönt att skriva den musik man själv vill. Då är det lätt att stå ut med gliringarna från kollegor som antyder att man ¨skriver för publiken¨. Inte alls, svarar jag. Denna min musik är resultatet av ett genom åren långsamt mognande och ställningstagande vad jag vill med min musik. Då rör det mig inte så mycket att man inte längre kommer ifråga för dessa gäspiga nutidamusik-festivaler för fackfolk, utan mer gläder det mig att man kan nå och beröra en s.k. ¨vanlig¨ lyssnare - då har det jag känner under komponerandet nått fram. Detta är måhända ett ämne för ett senare bloggande. Men med andra ord är man lycklig då man som tonsättare känner resonansen skapas mellan musik och ord, som i arbetet med dessa dikter.
Nu är det dock snart jul och man är klar med ett verk som man arbetat på under en längre tid - det känns skönt. (Fast någon hel vila och ledighet kan man inte räkna med heller i år; klaverutdrag och stämmor till det nya verket samt till ¨Zarah¨ är alltjämt pågående.)